ont
Det gör ont, fast att det inte borde det.
Känslorna har slagit av, utan att jag egentligen känt det. Men det är väl det som är meningen, eller?
Från och med den där dagen har ingenting varit sig likt. Allting har bara rullat på och det känns som att allt rullar förbi mig utan att upptäcka att jag faktiskt står här, alldeles intill.
Jag har alltid undrat varför livet är så svårt och jobbigt. Men just nu vet jag inte ens om jag tycker att det är något av det. Som att känslorna verkligen har försvunnit, på riktigt. Det är inte mycket som känns spännande eller tilltalande längre. Det enda jag vill göra just nu är att lägga mig ner och sova tills jag vaknar. Men det gör jag ju redan, så vad är det för idé med det.
Jag har förlorat allt på grund av dig. Jag kan inte längre känna beundran för någon annan människa. Inte ens min favoritartist ser jag upp till längre. De som känner mig förstår vad det innebär, hoppas jag.
Jag har inte en aning om vad som kommer att hända härnäst. Men just nu känns allt hopplöst.
Allt du gjorde och sa fick mig att hoppas. Ingenting sa det motsatta. Ville du bara vara snäll och inte såra mig så kunde du lika gärna ha struntat i det. För det sårar bara mer i slutändan. Ville du bara rädda dig själv ifrån smärtan när jag åker, ja då kanske jag kan förlåta dig. Men bara kanske.
Men om det är så att du bara ville rädda dig själv, och du sedan berättar att det är en av mina bästa kompisar, då har jag svårt att förlåta dig.
Känslor kan man inte styra själv, men ljuger man om dem är det illa.
Jag hoppas fortfarande att du ska komma springande emot mig och ta in mig i ditt liv. Göra mig till DIN.
Synd att du inte förstår den här texten, annars hade jag låtit dig läsa den!
Älskar dig.
nakitai, naku, naita
Groteskt, fruktansvärt, omoraliskt, kränkande, absurt, underbart!
Hur kunde det hända? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Ska jag säga något? Vet du redan? Vad känner du? Vad skulle du säga? Jag vet inte vad du tänker. Hur ska jag kunna leva?
Jag har aldrig känt så här förut. Betyder det något? Är det positivt eller negativt?
Ja, jag har inte en enda jävla aning faktiskt.
Det enda jag vet, är att jag känner mig lite smått äcklig, så mycket tycker jag om dig!
vad är styrka?
Funderar och funderar, hela tiden funderar jag. Vad tycker jag, och vad tycker andra. Egentligen bryr mig inte speciellt mycket om vad andra tycker om styrka och vad det innebär. Det jag bryr mig om är egentligen vad jag själv tycker. Vad tycker jag är styrka? Ja, vad tycker jag egentilgen, det är det jag undrar?
Styrka är för mig är egentligen att leva sitt liv som man själv vill, utan att behöva såra andra människor utan anledning. Det är detta jag kommit fram till. Men finns det något mer. Hur vet jag om jag är en stark människa och hur ska en stark människa vara? Återigen frågar jag mig, vem är det som bestämmer det? Är det DU? Är det JAG? Är det MIN KATT? Ja, vem fan är det. En sak är säker, och det är att ingen egentligen borde göra det.
Jag är outlidligt trött på alla fördomar folk har om varandra och dessa könsroller som tydligen spelar en stor roll i samhället än idag. Varför uppfann man de egentligen? Eller hände det bara sådär kanske? Ingen vet nog. Men det känns inte okej när folk skrattar åt en tjej för att hon snackar "som en kille", tjejer kan väl också vara fula i munnen, eller?!!
Jag är helt less på alla dessa utseendefixeringarna. Jag vet själv att jag lider till en liten del av dem. Det gör det inte bättre när alla andra klankar ner på varandra. Idag såg jag en video om gamla människor och livet på hälsokunskapen i skolan. Är det okej att skratta åt en tjej som väger några kilon för mycket bara för att det är en film? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker att människor skall få vara som de är, utan att behöva bli lidande för det.
Det jobbigaste är när man hör fyra tjejer sitta bakom en och skratta varje gång de såg henne. Jag fattar inte vad det är för fel... Är det bara jag som tycker så här eller? Det är sjukt.
Nu har jag skrivit mina tankar, vad jag än tycker så måste jag få ur mig det. Oftast är det mycket djupgående saker, men inte alltid. Det varierar också mellan positiva och negativa saker, även fast jag märkt att det lutar mer åt de negativa känslorna...
om någon läste detta, hoppas du tog åt dig och tyckte om vad jag skrev. dock skriver jag det bara för mig själv, och ingen annan.
Vad betyder det egentligen att vara Sentimentalist?
Ja, jag har faktisk inte den blekaste aning, egentligen! Jag funderar ofta över just det ordet, faktiskt. Det är mystiskt och lite hemtrevligt på samma gång. Vet inte om jag gillar det egentligen... är det bra att vara sentimental eller inte? Vem bestämmer isåfall det? Och hur vet man om man är det? Vad räknas som sentimentalitet? Vart går gränsen liksom, mellan tankar, minnen och sentimentalitet? Jag har alltid, sedan jag började prata mer än ett par ord, alltid kommit med konstiga frågor och varit väldigt intresserad att veta saker som är invecklade eller kanske till och med inte kan förklaras av någon. Det gör väl kanske de flesta, medan de fortfarande är ganska små. Men jag funder
ar ännu på sådana frågor.
Mina föräldrar och min farmor och farfar har berättat, så länge jag kan minnas, att jag en gång när jag var en fyra år eller så, frågade; "Om jag är oförbetterlig, är jag dålig då?"
Ingen vanlig fråga från en fyraåring, det kan nog många säga. Kanske är jag som alla andra, kanske är jag unik. Jag vill dock helst tro på det senare, men ingen vet... för vem är det som bestämmer det?
10 dagar och en överokupperad vecka (!)
Tänkte bara skriva ett kort inlägg innan jag går och lägger mig, sjukt trött som jag är. Idag pratade jag med Felix via Skype, annars har det inte hänt något direkt. Det var supertrevligt och vi ska höras lite imorgon också. Sorry att jag inte kunde prata mer ikväll, men klockan drog iväg och nu är det sent och dags för lilla mig att sova min skönhetssömn.
'
Det är alltid trevligt med lite svenska röster ibland och hoppas förövrigt att jag skall ha tid att planera in en resa till Anna så snarast som möjligt. Också hoppas jag på att de här sentimentala känslorna lägger sig en bit och inte stör mig i mitt tänkande på andra, mycket viktigare saker för tillfället, som till exempel vad som skall hända denna vecka. Tisdagen är fylld med sprort-festivalen i skolan och Fredagen är det en enda röra av skolans riktiga Kulturfestival. Det kommer att bli jättetrevligt, det är jag säker på.
'
Nu skall jag krypa ner i sängen och sova... god natt på er.
'
mata ne~
nu har jag gått och blivit sentimental (!)
dagen har bestått av som vanligt en helt vanlig skoldag, men samtidigt har jag inte kunnat tränga undan tankarna på saker som har kommit upp i minnet den senaste tiden. mycket olika saker har börjat kastas omkring i min lilla hjärna. ändå sedan jag fick mailet från min bästa kompis i lågstadiet har jag inte kunnat sluta tänka på saker som jag kan minnas vi har gjort tillsammans, saker som hände när vi var små. varje gång jag tänker på de minnena fylls jag av både positiva och negativa känslor. inget kommer att bli det samma igen, det vet jag redan. men ändå hoppas jag på något sätt att det ändå ska lösa sig så småning om, och att man i alla fall kunde hålla kontakten någorlunda. <
div>också alla människor där hemma som jag saknar och tänker på. hur har alla det, egentligen. jag har det bra, men tänker mycket hela tiden. man kan säga att jag nog aldrig tänkt så här mycket i hela mitt liv, inte förrän jag tog steget att åka till andra sidan jorden i 10 månader.
snart är det dags att räkna ner till 4 månader kvar i detta land. ibland tänker jag; gud vad jag vill att tiden skall gå fortare... eftersom jag trivs så bra hemma och känner att det skulle vara jätteskönt att få komma hem lite. men samtidigt så kan jag ju inte säga till mig själv att jag verkligen vill åka hem. jag kan heller inte säga att jag kommer att bara känna mig lättat eller glad när jag åker. detta liv jag levt här kommer alltid att vara en del av mig. och et finns inga dåliga erfarenheter med det hela. att längta hit kommer jag förmodligen också att göra, även om det inte blir en lika stor börda. jag vet också att hade jag inte gjort detta, så hade jag ångrat mig som fan.
ibland får man faktiskt lov att vara lite sentimental... bara man rycker upp sig och inte låter det störa en allt för länge...
också att tänka på dåtiden, hur allting varit en gång i tiden... det känns som att det kommer med tiden. jag har ju aldrig varit ett dugg sentimental, varför detta sentimentala sinne kommer just i detta skede, det har jag ingen aning om. kanske det handlar om mognad, eller erfarenheter. kanske det handlar om saker som jag drömt eller inte fått tillräckligt mycket av. kanske handlar det om saknaden eller att jag tänker på saker som gör mig riktigt glad bara för att jag behöver det just nu. jag vet inte vad det beror på, men något måste det ju bero på... vad det än är, så känner jag mig väldigt vuxen och självständig helt plötsligt.
nu skall jag ta en paus för att vila ut mig och sedan utstå en dag till i skolan. hoppas på glada kompisar och en vaken hjärna imorgon.
godnatt ~
stjärnhimmel utan stjärnor
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
. stjärnfall . fenomen . glitter . tapeter . kometer . ödeläggelse . katastrof . vrål . sprak . eld . ljus . mörker . tystnad .
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
alla lever vi i denna värld
tänk vad fantastiskt egentligen , med alla människor
<
div style="text-align: center;">som är så unika
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
tystnaden kommer
jag har saknat den
fast att den alltid
funnits där för mig.
.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.
ame futte, ji katamaru
ibland längtar jag till vintern, och att allt detta skall vara över. allt detta olidliga väntande och saknande. men jag vet också att det faktiskt inte är det jag borde göra. jag borde ta till vara på tiden jag har kvar, istället för att tänka på tiden efter. ibland måste man tänka på nuet istället för framtiden, hur svårt det än må vara. allting är inte lätt första gången man gör något, och man kan heller inte förvänta sig en 'big success'. men håller man kvar och är positiv så får man till slut det man önskar. men varför är det så svårt att fokusera?
mörker och ljus flätas samman till en m
assa, det är så vi vill ha det. man kan inte utesluta det ena för att få det andra, då slutar det med att man mister alltihop.
himlen är ett mysterium som aldrig kommer att lösas. ett mysterium med krafter som är underbara. de kan få mig att tappa andan, få tårar i ögonen, känna mig yr, känna mig älskad, känna mig ensam, få ett klot av lycka i magen och också känna hoppet sjunka eller höjas...
himlen är det bästa jag vet, och så kommer det alltid att vara...
Ta vara på tiden du har kvar, jag ska försöka med det...
