vad är styrka?
Funderar och funderar, hela tiden funderar jag. Vad tycker jag, och vad tycker andra. Egentligen bryr mig inte speciellt mycket om vad andra tycker om styrka och vad det innebär. Det jag bryr mig om är egentligen vad jag själv tycker. Vad tycker jag är styrka? Ja, vad tycker jag egentilgen, det är det jag undrar?
Styrka är för mig är egentligen att leva sitt liv som man själv vill, utan att behöva såra andra människor utan anledning. Det är detta jag kommit fram till. Men finns det något mer. Hur vet jag om jag är en stark människa och hur ska en stark människa vara? Återigen frågar jag mig, vem är det som bestämmer det? Är det DU? Är det JAG? Är det MIN KATT? Ja, vem fan är det. En sak är säker, och det är att ingen egentligen borde göra det.
Jag är outlidligt trött på alla fördomar folk har om varandra och dessa könsroller som tydligen spelar en stor roll i samhället än idag. Varför uppfann man de egentligen? Eller hände det bara sådär kanske? Ingen vet nog. Men det känns inte okej när folk skrattar åt en tjej för att hon snackar "som en kille", tjejer kan väl också vara fula i munnen, eller?!!
Jag är helt less på alla dessa utseendefixeringarna. Jag vet själv att jag lider till en liten del av dem. Det gör det inte bättre när alla andra klankar ner på varandra. Idag såg jag en video om gamla människor och livet på hälsokunskapen i skolan. Är det okej att skratta åt en tjej som väger några kilon för mycket bara för att det är en film? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker att människor skall få vara som de är, utan att behöva bli lidande för det.
Det jobbigaste är när man hör fyra tjejer sitta bakom en och skratta varje gång de såg henne. Jag fattar inte vad det är för fel... Är det bara jag som tycker så här eller? Det är sjukt.
Nu har jag skrivit mina tankar, vad jag än tycker så måste jag få ur mig det. Oftast är det mycket djupgående saker, men inte alltid. Det varierar också mellan positiva och negativa saker, även fast jag märkt att det lutar mer åt de negativa känslorna...
om någon läste detta, hoppas du tog åt dig och tyckte om vad jag skrev. dock skriver jag det bara för mig själv, och ingen annan.
Vad betyder det egentligen att vara Sentimentalist?
Ja, jag har faktisk inte den blekaste aning, egentligen! Jag funderar ofta över just det ordet, faktiskt. Det är mystiskt och lite hemtrevligt på samma gång. Vet inte om jag gillar det egentligen... är det bra att vara sentimental eller inte? Vem bestämmer isåfall det? Och hur vet man om man är det? Vad räknas som sentimentalitet? Vart går gränsen liksom, mellan tankar, minnen och sentimentalitet? Jag har alltid, sedan jag började prata mer än ett par ord, alltid kommit med konstiga frågor och varit väldigt intresserad att veta saker som är invecklade eller kanske till och med inte kan förklaras av någon. Det gör väl kanske de flesta, medan de fortfarande är ganska små. Men jag funder
ar ännu på sådana frågor.
Mina föräldrar och min farmor och farfar har berättat, så länge jag kan minnas, att jag en gång när jag var en fyra år eller så, frågade; "Om jag är oförbetterlig, är jag dålig då?"
Ingen vanlig fråga från en fyraåring, det kan nog många säga. Kanske är jag som alla andra, kanske är jag unik. Jag vill dock helst tro på det senare, men ingen vet... för vem är det som bestämmer det?
