ichigopanda

Känslorna har slagit av, utan att jag egentligen känt det. Men det är väl det som är meningen, eller?

Från och med den där dagen har ingenting varit sig likt. Allting har bara rullat på och det känns som att allt rullar förbi mig utan att upptäcka att jag faktiskt står här, alldeles intill.

Jag har alltid undrat varför livet är så svårt och jobbigt. Men just nu vet jag inte ens om jag tycker att det är något av det. Som att känslorna verkligen har försvunnit, på riktigt. Det är inte mycket som känns spännande eller tilltalande längre. Det enda jag vill göra just nu är att lägga mig ner och sova tills jag vaknar. Men det gör jag ju redan, så vad är det för idé med det.

Jag har förlorat allt på grund av dig. Jag kan inte längre känna beundran för någon annan människa. Inte ens min favoritartist ser jag upp till längre. De som känner mig förstår vad det innebär, hoppas jag.

Jag har inte en aning om vad som kommer att hända härnäst. Men just nu känns allt hopplöst.

Allt du gjorde och sa fick mig att hoppas. Ingenting sa det motsatta. Ville du bara vara snäll och inte såra mig så kunde du lika gärna ha struntat i det. För det sårar bara mer i slutändan. Ville du bara rädda dig själv ifrån smärtan när jag åker, ja då kanske jag kan förlåta dig. Men bara kanske.

Men om det är så att du bara ville rädda dig själv, och du sedan berättar att det är en av mina bästa kompisar, då har jag svårt att förlåta dig.

Känslor kan man inte styra själv, men ljuger man om dem är det illa.

Jag hoppas fortfarande att du ska komma springande emot mig och ta in mig i ditt liv. Göra mig till DIN.

Synd att du inte förstår den här texten, annars hade jag låtit dig läsa den!

Älskar dig.